bergersdikt

Så många som vet,
deras framtid planerad,
allting så bra. allting så rätt.
De kämpar, de vill och de kan.
Mendans de frågandes sneglar på mitt liv.
Vad gör hon? varför skiter hon i allt?
Varför har hon ingen framtidstro?

Sanningen är att jag vet vad jag gör.
Jag vet precis vad som kommer hända.
Vad som kommer ske.
Jag är rädd av tanken, men jag vet att det är rätt.
Känslan försvinner och kommer tillbaka.
Svaret blir starkare och starkare.
Ett svar som ibland suddas ut, men fylls i igen.
Jag undrar varför just jag.
Men om det är vad som känns rätt,
så ska jag följa den vägen.
Inte stå ivägen för någon annans lycka.
Jag kommer aldrig i hela mitt liv att tala om detta för någon.
De kommer inget få veta förens det redan skett.

All falkshet samlad inom min krets.
Allt skitsnack svävandes runt mina öron.

Jag förstår, jag vet.

Jag har mina brister, och ni har era.
Men de är endast mina ni ser.
Jag vet att alla människor har känslor,
vi behöver alla bli respekterade.

Jag är medveten, jag vet , jag ser.
Jag skulle aldrig kunna behandla någon dåligt.
Ni har behandlat mig bra, tills det kom till denna nivån.

Hellre sårad från början och sårad i slutet slutet,
än lycklig i början och sårad sen.

Jag vet vad jag vill,
det har jag vetat så länge.
men eftersom jag inte vill såra,
kan jag inte göra det jag vill.

Jag är inte rädd för mig själv,
utan för mina känslor.
De är så starka att de tar död på mig.
Jag förstör för mig själv.

Jag är bara en i mängden.
inte den som syns,
inte den som hörs.
Jag betyder kanske mycket för vissa,
men aldrig mest.
Jag kanske är en bra vän,
en reserv.
När dina vänner inte är där,
står jag här som ditt sista val.
För du vet att jag alltid finns där,
hos hos mig kan du bli sedd.

Men vart är tacksamheten för det?
Det finns ingen.

Om jag hade en pistol riktad mot min panna,
skulle det givetvis varit någon som försökte rädda mig.
Om jag skulle stå med pistolen mot min panna, samt 14 andra personer.
Skulle jag kanske inte bli räddad.
För de måste ju rädda de som står närmst och inte närma.
I den situationen välkomnar vi reserven igen.

Jag försöker läsa av dig,
men det går inte.
Speglen i dig har krossats.
För du speglar inte längre någon personlighet.
Dina färgglada kläder säger ingenting.
Du skulle lika gärna kunna klä dig i svart.
Då skulle du vara lika svart som din blick.
Är du lycklig?
Eller är ditt leende en mask?
Vad befinner sig bakom din mask?
Dela med dig av dina känslor,
gör något åt det.
Du kan inte skapa en hel bibel i dig själv,
utan att dela med dig av den.
Du måste prata,
du måste se
du måste förså.
Människor är till för att hjälpa,
till för att förstå.

Du kan låtsas som ingenting.
Du kan tysta dina sorger.
Du kan bevara dina hemligheter.

Men du får inte såra de du älskar.
Du kan göra ditt hjärta till sten.
Du kan förblinda dig av dina sorger.

Men du kan aldrig såra någon du älskar.
Inte utan anledning.
Du har fått ett träd att falla.
Du har lyft hans fötter från jorden.
Du har gjort honom till en fjäder i den starkaste storm.

Glöm aldrig bort att vi är din familj.
Skadar du oss, skadar du dig själv.
Sårar du oss, sårar du dig själv.
Vi är till för att hålla ihop,
men det kanske du har glömt?

När jag ställer mig frågan,
vad ska jag göra?
Tittar jag frågande ut genom mitt fönster.
När jag ställer mig frågan,
vart ska jag ta vägen?
Tittar jag frågande ut genom mitt fönster.

På samma ställe, med samma känslor jag tittat ut genom samma fönster i 17 år.
Kanske dags att en dag sitta någon helt annan stans,
med en annan känsla och en ny vetenskap.
Kanske jag nästa gång sitter på andra sidan jorden?
Kanske jag sitter mitt ute till havs? eller uppe i ett flygplan.
Mina fotspår har försvunnit i stormens starkaste öga,
Mitt hjärta har slått för många slag i detta kalla palats.
Nu är det dags för en förändring,
en utmaning. Jag är starkare än vad jag bevisat för mig själv.
Jag välkomnar mitt gömda jag.

Det finns så många olika sorters smärtor.
Vissa försvinner direkt, några sätter sig fast ett tag,
medans en del smärtor följer med dig genom hela livet.
En del smärtor kan man inte döda,
en annan smärta kan man döda.
I vetenskap om att den kan återuppstå.
Den vanliga smärtan är den värsta.
Den som människor ger varandra.
Anledningen till att man inte kan bota smärtan med medecin,
är för att den befinner sig på ett ställe ingen människa kommer åt.
Det omtalade hjärtat.

Tröttnat på synen av botten
jag har gått vilse från toppen.
Så mörkt.
Släcker lampan, tystar ljudet, dra täcket över.
Jag är ensam, det är det jag behöver.
Hela livet kan man inte stå med solskenet på toppen,
precis som du inte alltid kan leva med mörkret på botten.
Det är jobbigt att finna solsken.
Det existerar inte här just nu.
Lyckan är borta.
Jag hatar detta.
Jag vill försvinna,
men jag kan inte.
Jag vill inte komma tillbaka förens jag är glad.
Men kommer jag någonsin bli det?
jag vet att jag blir glad.
Men ju gladare jag blir,
desto mer ledsen och ensam sen.
Dessa smällar tar så hårt på mina krafter.
Jag orkar inte längre vara vaken.
Jag sover till jag vaknar
och när jag vaknar somnar jag om.

Bara för att komma bort för en stund
Och glömma bort hur kasst jag mår en sekund
Försöker hålla mig lugn men ni vill bara pressa mig mer
För ingen skugga kommer falla över er

Så kanske e det tid, för mig att avsluta här
Att äntligen få ta mitt farväl
Jag har gått vilse i en känslokall värld
Jag orkar inte va till besvär

Här sitter jag igen.
precis som igår och dagen innan det.
Med snurrande tankar och ett humör av mörkaste svart.
Jag vill vara osynlig samtidigt som jag vill synas.
Jag vill bli hörd samtidigt som jag vill kunna skrika utan att någon lyssnar.
Jag vill vara ful för att ingen ska lägga märke till mig,
samtidigt som jag vill vara lika snygg som alla andra.
Jag vill kunna tänka på ett annat sätt,
samtidigt som jag vill få bort alla tankar.
Jag vill vara glad hela tiden,
samtidigt som jag bara vill ligga i min säng och sova bort alla hemska känslor.
Det är nu det är höst.
Det hemskaste perioden av de alla.
Mörk och trisst.
Jag ska gå i ide och inte vakna upp förens jag är glad igen.
Men jag vet att hur länge jag än sover, 
kommer jag falla hit igen. 
Jag är trött, så trött att all min energi är försvunnen.
Jag orkar inte leta,
jag vill bara veta.
Varför jag mår som jag gör. 
Det är ingen som förstår, det är ingen som hör.
 

Här står jag i den långa gången.
Så tom, så trist.
Jag ser ut genom fönster
vädret så grått, så trisst.
Ser fram emot sommaren.
Sol, bad och festande tillsammans med de bästa
jag vill ha sommaren nu, det är resan som blir det nästa.
Nästa soluppgång i mitt liv
Jag lever för stunden, jag lever i nuet.
Men jag ser det positiva framåt.
Allt är tomt, min stjäl den vilar.
Samt min egen skugga.
Jag ska sova bort tiden.
Inte vakna förens det är sommar.

Att gilla någon kan ge dåliga konsekvenser.
Att bli tvingad och glömma någon är bland det svåraste som finns,
men det är en smäll man får ta.
Nu har jag gått igenom detta så många gånger.
Lidit av konsekvenserna och fått ta emot alla smällar.
Så många smällar att jag känner mig sönderslagen.